1
Okt
2008
Vad gör det om jag förlorar en arm, jag har ju två!
Jag har tennisarm. Därom råder inga tvivel, utan jag har fått diagnosen och fått ett antal sprutor för att det ska bli bättre.
Tennisarm betyder inflammation i ett senfäste vid armbågens utsida, som Sjukvårdsrådgivningen så fint beskriver det. Min beskrivning lyder, Det gör jävligt ont, ta bort det nu!
Ungefär så. Det är jobbigt; man kan inte lyfta saker, varken tunga eller lätta föremål, och armen domnar av titt som tätt. Om det inte fixar sig snart, så blir det antagligen fråga om att operera, för jag har redan fått för många sprutor utan att det ger med sig.
En liten lustig jämförelse nu: Om jag har problem med en tennisarm säger folk, "Jamen, inte kan du gå omkring så, heller! Du måste ju gå till en läkare och få hjälp!" Just det. Min arm är i det närmaste obrukbar på grund av smärtan. Jag behöver hjälp. Vi har testat cortisonsprutor, nu blir det kanske operation.
Men när ADHD kommer på tal, då skruvar folk på sig och säger "smarta" saker som, "Men inte är väl du sån! Och OM du är sån så tycker vi ju om dej precis som du ÄR! Inte behöver du väl gå till nån doktor? Vad ska du med en diagnos till??"
Det är märkligt, eller hur? Jag tror att de här kommentarerna oftast kommer från personer som antingen 1) inte vet någonting om ADHD eller 2) inte tror på ADHD eller 3) är scientologer (vilken är som en kombo av 1+2 kryddat med en rejäl skopa hjärntvätt) 
För - bortsett ifrån att tennisarm är en inflammation medan ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning - i bägge fallen handlar det om något som hindrar mig i vardagslivet, något som kräver åtgärd för att jag ska kunna fungera någorlunda normalt. I bägge fallen uppsöker man läkare som med sin expertis och sitt kunnande kan vara behjälplig med de redskap som kan få mig att fungera.
Tennisarmen är redan diagnosticerad och åtgärden blir medicin och/eller en operation. Min misstänkta ADHD är ännu ej diagnosticerad, men när den väl blir det, så blir åtgärderna förhoppningsvis terapi, och troligen medicinering.
Därför behövs en diagnos. Skulle folk resonera på samma sätt kring en tennisarm? Eller - för att dra det till ytterligheter - ett stympat ben? Heter det då, "Nämen, varför behöver du hjälp med det, du har ju ett ben kvar" eller "äh, vi tycker om dej som du är, även om du är enbent"?
Skulle inte tro det.
Så, du som kliar dig i skallen och frågar dig varför jag prompt måste ha en diagnos - förstår du bättre nu…?
Etiketter: ADHD, diagnos, kaos, neuropsykiatri, Religion, scientologi, tennis
…så sant! =)