Arkiv för kategori ‘Sjukvård’
Du bläddrar just nu i arkivet för kategori Sjukvård.
Du bläddrar just nu i arkivet för kategori Sjukvård.
Under sommaren kommer bloggandet att ske i en annan blogg. Jag har haft såväl skrivarsvackor som läsarsvackor under en längre tid, mycket beroende på min stundande np-utredning i Värnamo.
Någon gång i juni påbörjas utredningen som ska utröna huruvida jag har ADHD med drag av Aspergers syndrom – eller tvärtom – och det ska bli… spännande. Kanske har jag bara en släng av influensa, vem vet?
Tills vidare nås jag på: [klicka på bilden]
Det här inlägget tillägnar jag en massa trevliga och roliga och empatiska och godhjärtade människor som tillsammans utgör hjärtat av adhdforum.se. Det är såna här människor som egentligen skulle finnas inom vårdapparaten, ni vet den där omtalade apparaten som ska ta hand om oss när vi mår dåligt.
Måhända fungerar vårdapparaten ganska bra på sina håll, men maskineriet börjar bli gammalt och slitet, det rasslar och låter illa och många delar borde ha bytts ut för länge sen.
Dessvärre har nog garantin på den här apparaten löpt ut för länge sen och har samma värde som den där vårdgarantin det så vackert talas om. Ja, jag ironiserar, för de flesta av oss vet ju att den inte finns på riktigt, åtminstone inte inom psykiatrin.
Men, åter till ämnet: Tack igen, tack som fan, alla ni medgalningar, alla bokstavsberikade och ADHD-begåvade, dampiga, ofokuserade, rastlösa; och tack alla ni med bonusdiagnoser såsom aspergers syndrom, tourettes, OCD och gud-vet-vad som lär både oss och andra att vi egentligen är precis som alla andra – bara lite annorlunda. Vi är inte konstigare än tanten som sitter i kassan på Konsum eller snubben som läser av el-mätaren eller snuten som ber oss att andas i alkoburken eller gubben som chefar på bankkontoret hemma… Ja, faktum är att vi finns representerade inom i stort sett alla områden. Och vi är inte knäppare än andra, och om vi är snäppet värre så har vi i alla fall papper på det.
Jag nämner inga namn här, eftersom glömska är ett stort problem när vi snackar neuropsykiatriska funktionshinder och ni kan hoppa upp och sätta er på att jag skulle glömma alldeles för många.
Och tack till dig. Ja, just DU. Du vet nog att det är dig jag syftar på och jag tycker att du ska suga åt dig lite extra och sträcka på dig.
Du.
Tack. Som fan.
Fredag. Grå dag. Blöt dag. Jag sitter och stirrar på kalendern på väggen. Fredag. Dagarna flyter samman till en gråsvart sörja och rinner sakta av det glansiga pappret och ner på tapeten. Ner. Längs väggen. Över.
Golvet.
Blundar. Hårt. Tittar upp igen. Dagarna är där, tillbaka igen. Hela helgen sitter där med ett stort jävla hånleende klistrat över cellulosan.
Det är nog första gången på länge som jag ser fram mot att en helg ska passera förbi.
Jag har svårt att komma igång. Iväg. Ut. Bort. Jag har en startsträcka som inte är av denna värld, men i morse kom jag faktiskt iväg i skaplig tid.
Skaplig tid betyder att det är mer än 30 minuter till utsatt tid. Så, med cementfot på gaspedalen kom jag hyfsat snabbt till sjukhuset. Tänkte lite som så, att om jag smäller så är jag åtminstone på väg i rätt riktning.
Men trots att jag kom fram i tid orsakade parkeringseländet en försening på runt fem minuter. Eller tio. Jag hade ingen koll, var alldeles för uppstressad för att tänka på petitesser som tidspassning.
Så satt jag då där, öga mot öga med överläkaren och en ST-läkare. Just nu orkar jag inte gå in närmare på hur det hela förlöpte, men efteråt kände jag mig mest - tom. Och kanske lite dum.
Jag fattar ju också att bara ett enda möte inte ger några svar, men det kändes ändå som att… ja, jag ville veta, få en antydan, en reaktion, kanske en blick eller en nickning som sa, "du är inte bara dum i huvet, du HAR problem, du SKA få hjälp", eller någonting ditåt.
Men hela vägen hem grubblade jag över om jag kanske bara är slö. Dum. Korkad. Lat. Oduglig.
Du vet väl att det här inte är nånting som ger ett svar direkt, det krävs fler möten oss emellan, och… SEN… får vi se om det blir en utredning. Och du vet väl att det sen tar minst ett år innan du får ett ja eller ett nej, diagnos eller ej…
Jag nickade. Ja. Jag vet. Behövde ni påminna mig om hur usel sjukvården är? Som om jag inte redan kände till det?
Om en vecka ska jag dit. Igen. Och sen antagligen igen. Igen. Och sen…
[... to be continued...]
Om en sådär 11 timmar sitter jag i samtal med överläkaren på sjukhuset. Jag har ingen aning om vad som kommer att sägas, hur det kommer att låta, hur det går till.
Just nu känns det bara väldigt väldigt väldigt jobbigt.