29
Apr
2009
Tillfälligt avbrott
Under sommaren kommer bloggandet att ske i en annan blogg. Jag har haft såväl skrivarsvackor som läsarsvackor under en längre tid, mycket beroende på min stundande np-utredning i Värnamo.
Någon gång i juni påbörjas utredningen som ska utröna huruvida jag har ADHD med drag av Aspergers syndrom – eller tvärtom – och det ska bli… spännande. Kanske har jag bara en släng av influensa, vem vet?
Tills vidare nås jag på: [klicka på bilden]
5
Nov
2008
Eftermötetfunderingar
Jag har svårt att komma igång. Iväg. Ut. Bort. Jag har en startsträcka som inte är av denna värld, men i morse kom jag faktiskt iväg i skaplig tid.
Skaplig tid betyder att det är mer än 30 minuter till utsatt tid. Så, med cementfot på gaspedalen kom jag hyfsat snabbt till sjukhuset. Tänkte lite som så, att om jag smäller så är jag åtminstone på väg i rätt riktning.
Men trots att jag kom fram i tid orsakade parkeringseländet en försening på runt fem minuter. Eller tio. Jag hade ingen koll, var alldeles för uppstressad för att tänka på petitesser som tidspassning.
Så satt jag då där, öga mot öga med överläkaren och en ST-läkare. Just nu orkar jag inte gå in närmare på hur det hela förlöpte, men efteråt kände jag mig mest - tom. Och kanske lite dum.
Jag fattar ju också att bara ett enda möte inte ger några svar, men det kändes ändå som att… ja, jag ville veta, få en antydan, en reaktion, kanske en blick eller en nickning som sa, "du är inte bara dum i huvet, du HAR problem, du SKA få hjälp", eller någonting ditåt.
Men hela vägen hem grubblade jag över om jag kanske bara är slö. Dum. Korkad. Lat. Oduglig.
Du vet väl att det här inte är nånting som ger ett svar direkt, det krävs fler möten oss emellan, och… SEN… får vi se om det blir en utredning. Och du vet väl att det sen tar minst ett år innan du får ett ja eller ett nej, diagnos eller ej…
Jag nickade. Ja. Jag vet. Behövde ni påminna mig om hur usel sjukvården är? Som om jag inte redan kände till det?
Om en vecka ska jag dit. Igen. Och sen antagligen igen. Igen. Och sen…
[... to be continued...]
27
Okt
2008
1
Okt
2008
Knäppa knappar
Det finns en sajt där man kan designa sina egna knappar, eller badges. Ett klick, ett klick till, lite text, kanske en bild eller en symbol - så är det klart.
Smidigt.
1
Okt
2008
Vad gör det om jag förlorar en arm, jag har ju två!
Jag har tennisarm. Därom råder inga tvivel, utan jag har fått diagnosen och fått ett antal sprutor för att det ska bli bättre.
Tennisarm betyder inflammation i ett senfäste vid armbågens utsida, som Sjukvårdsrådgivningen så fint beskriver det. Min beskrivning lyder, Det gör jävligt ont, ta bort det nu!
Ungefär så. Det är jobbigt; man kan inte lyfta saker, varken tunga eller lätta föremål, och armen domnar av titt som tätt. Om det inte fixar sig snart, så blir det antagligen fråga om att operera, för jag har redan fått för många sprutor utan att det ger med sig.
En liten lustig jämförelse nu: Om jag har problem med en tennisarm säger folk, "Jamen, inte kan du gå omkring så, heller! Du måste ju gå till en läkare och få hjälp!" Just det. Min arm är i det närmaste obrukbar på grund av smärtan. Jag behöver hjälp. Vi har testat cortisonsprutor, nu blir det kanske operation.
Men när ADHD kommer på tal, då skruvar folk på sig och säger "smarta" saker som, "Men inte är väl du sån! Och OM du är sån så tycker vi ju om dej precis som du ÄR! Inte behöver du väl gå till nån doktor? Vad ska du med en diagnos till??"
Det är märkligt, eller hur? Jag tror att de här kommentarerna oftast kommer från personer som antingen 1) inte vet någonting om ADHD eller 2) inte tror på ADHD eller 3) är scientologer (vilken är som en kombo av 1+2 kryddat med en rejäl skopa hjärntvätt) 
För - bortsett ifrån att tennisarm är en inflammation medan ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning - i bägge fallen handlar det om något som hindrar mig i vardagslivet, något som kräver åtgärd för att jag ska kunna fungera någorlunda normalt. I bägge fallen uppsöker man läkare som med sin expertis och sitt kunnande kan vara behjälplig med de redskap som kan få mig att fungera.
Tennisarmen är redan diagnosticerad och åtgärden blir medicin och/eller en operation. Min misstänkta ADHD är ännu ej diagnosticerad, men när den väl blir det, så blir åtgärderna förhoppningsvis terapi, och troligen medicinering.
Därför behövs en diagnos. Skulle folk resonera på samma sätt kring en tennisarm? Eller - för att dra det till ytterligheter - ett stympat ben? Heter det då, "Nämen, varför behöver du hjälp med det, du har ju ett ben kvar" eller "äh, vi tycker om dej som du är, även om du är enbent"?
Skulle inte tro det.
Så, du som kliar dig i skallen och frågar dig varför jag prompt måste ha en diagnos - förstår du bättre nu…?
