Vilda barn med Tamagotchis
“Bööööööörjeeeee!" Vet du, att Mikaela och Linda har blivit ihop! Å nu har dom fått tvillingar!”
Vänta nu, tänker jag. Här kommer en tioåring inrusande i köket och berättar osammanhängande en story om två tjejer som har blivit ett par och fått tvillingar. Jag och namn funkar inte alltid så bra, så jag hasplar ur mig ett “Uhh?” och ett litet tilläggs-“eehh, va?” för att få mer info.
“Jaa! Mikaela och Linda, i min klass!” får jag veta.
“Dom har ‘blivit ihop’?” (Det är inte så att jag är emot gayförhållanden, och inte heller adoptioner eller inseminationer, men när två tioåriga tjejer…)
“Mäh! Åhhhh! Nä! Deras TAMAGOTCHIS har blivit ihop!”
Bonusdotter E glor uppgivet på mig. Sen himlar hon med ögonen, som om jag är helt lost. Och hon drar hela historien på nytt, om tjejerna som har varsin Tamagotchi som har blivit ett par och nu har de dessutom fått barn, och till på köpet tvillingar!
“Det är första gången det händer nåt sånt – i alla fall i vår skola!” säger E och ser så där upprymd ut som bara en tioåring med två tjejkompisar med varsin Tamagotchi som parat sig och fått tvillingar kan göra.
Därefter blir jag upplyst. Jag får veta att men genom att skicka tamagotchiska meddelanden till varandra kan bli ihop, och sen får man en förfrågan om man kanske vill ha ett barn tillsammans och så ploppar det slutligen ut ett elektroniskt plastbarn, en bebis-tamagotchi, som i detta fall visade sig bli tvillingar.
Jösses, jag måste verkligen anstränga mig lite mer för att hänga med i utvecklingen, tänker jag. Fast… egentligen är det inte så konstigt, jag kan ju relatera till fenomenet; jag fick själv ett meddelande och innan jag hann säga mailserver så satt jag nere i Småland med två bonusungar. Två “plastbarn”. Två småländska tamagotchis.
Nej, det är inte alls så konstigt, när man tänker efter.
Etiketter: Barn, låtsaslekar, plast, Tamagotchi, teknik
Postat i Allmänt, Barn, Familj, Humor, Konstigt, Relationer, Sex, Vardagligt | Inga kommentarer »
Nånting om hösten… var det tänkt.
Kan inte fokusera på någonting just nu. Jag har massor att göra med sitter mest och stirrar in i datorskärmen; fastnar i ett stirr en lång stund, rycker till och muttrar jävlaranamma-nånting och försöker komma vidare, men efter en stund är jag där igen, fast i ett evinnerligt jävla stirrande.
Frånvarande. Fånstirrande. Fånvarande?
Min dotters frånvaro påverkar mig, helt klart. Snart höstlov och jag försöker få hit henne lite tidigare, men skolan gör väl inte direkt sitt bästa för att vi ska få mer tid tillsammans. Jag vill hämta hem henne fem dagar tidigare, redan den 20 oktober, men skolan knorrar; hon kan släpa efter i skolarbetet, hon har redan en massa ströfrånvaro, får jag till svar.
Det sägs att skolan ska hjälpa till att underlätta umgänget mellan barn och deras föräldrar. Minns inte var jag hörde det, men det är hur som haver ren bullshit. Får luska vidare i det här under veckan, kanske prata med någon i kommunen och lyssna med någon jurist.
Det är så jävla tröttsamt att som pappa hela tiden nonchaleras eller klappas på huvudet när man vill någonting. Jag får i efterhand höra om att de haft föräldrasamtal, jag får inga papper hemskickade, ingen mejl… Jag vill också ta del av min dotters skolgång, i hennes vardag, ska det vara så jävla svårt att fatta??
Det blev ett surt inlägg. Det skulle inte ens handla om min dotter, det var någonting om hösten… men jag kom av mig. Som vanligt.
Men jag vill ju inte göra någon besviken, så här har ni er jävla höst. Äkta höstlöv. I tyg och plast. Håll tillgodo!