1
Okt
2008
Vad gör det om jag förlorar en arm, jag har ju två!
Jag har tennisarm. Därom råder inga tvivel, utan jag har fått diagnosen och fått ett antal sprutor för att det ska bli bättre.
Tennisarm betyder inflammation i ett senfäste vid armbågens utsida, som Sjukvårdsrådgivningen så fint beskriver det. Min beskrivning lyder, Det gör jävligt ont, ta bort det nu!
Ungefär så. Det är jobbigt; man kan inte lyfta saker, varken tunga eller lätta föremål, och armen domnar av titt som tätt. Om det inte fixar sig snart, så blir det antagligen fråga om att operera, för jag har redan fått för många sprutor utan att det ger med sig.
En liten lustig jämförelse nu: Om jag har problem med en tennisarm säger folk, "Jamen, inte kan du gå omkring så, heller! Du måste ju gå till en läkare och få hjälp!" Just det. Min arm är i det närmaste obrukbar på grund av smärtan. Jag behöver hjälp. Vi har testat cortisonsprutor, nu blir det kanske operation.
Men när ADHD kommer på tal, då skruvar folk på sig och säger "smarta" saker som, "Men inte är väl du sån! Och OM du är sån så tycker vi ju om dej precis som du ÄR! Inte behöver du väl gå till nån doktor? Vad ska du med en diagnos till??"
Det är märkligt, eller hur? Jag tror att de här kommentarerna oftast kommer från personer som antingen 1) inte vet någonting om ADHD eller 2) inte tror på ADHD eller 3) är scientologer (vilken är som en kombo av 1+2 kryddat med en rejäl skopa hjärntvätt) 
För - bortsett ifrån att tennisarm är en inflammation medan ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning - i bägge fallen handlar det om något som hindrar mig i vardagslivet, något som kräver åtgärd för att jag ska kunna fungera någorlunda normalt. I bägge fallen uppsöker man läkare som med sin expertis och sitt kunnande kan vara behjälplig med de redskap som kan få mig att fungera.
Tennisarmen är redan diagnosticerad och åtgärden blir medicin och/eller en operation. Min misstänkta ADHD är ännu ej diagnosticerad, men när den väl blir det, så blir åtgärderna förhoppningsvis terapi, och troligen medicinering.
Därför behövs en diagnos. Skulle folk resonera på samma sätt kring en tennisarm? Eller - för att dra det till ytterligheter - ett stympat ben? Heter det då, "Nämen, varför behöver du hjälp med det, du har ju ett ben kvar" eller "äh, vi tycker om dej som du är, även om du är enbent"?
Skulle inte tro det.
Så, du som kliar dig i skallen och frågar dig varför jag prompt måste ha en diagnos - förstår du bättre nu…?
20
Sep
2008
Fritt fram för kaos i hemmet
Inspirerad av en medlem i ADHD-forumet har denna lördag utropats till "Kaosdag" här hemma. För mig betyder det: Inga att-göra-listor, inga jobbprojekt (ofrivilliga, alltså), och inga schemalagda aktiviteter över huvud taget. "Kaosdag" betyder alltså att det är fritt fram att låta tankar rusa fritt i skallen, att låta hjärnan jobba precis som den vill, utan att försöka styra eller kontrollera dess irrfärder.
Handdatorn ligger tyst bredvid mig på skrivbordet. Inga larm, inga som helst påminnelser (ja, förutom medicin-pipet tidigare i morse), inget tjat. (Och apropå tjat sitter sambo C en trappa ner och pluggar. Eller stickar. Eller broderar. Eller läser kanske en bok, vad vet jag. Jag tror att även C är lite sugen på en Kaosdag, men frågan är om hon grejar det. C behöver nämligen sina rutiner och ritualer för att funka bra.)
Jag ägnar mig lite åt ett webbprojekt på uppdrag av en bekant, samtidigt som jag sitter och försöker knyta ihop min egen sajt. Inspirationen är det egentligen inget större fel på, problemet är att jag har alldeles för mycket spring och kryp i benen. Om jag inte vore så jäkla förkyld skulle jag utan att tveka dra igång gräsklipparen och meja ner hela trädgården i ett nafs.
Men jag vet hur det kommer att sluta; när jag som bäst går där och klipper upptäcker jag ett ovårdat buskage och jag parkerar maskinen, trevar efter sekatören i fickan och vips ligger jag på knä och ansar och rensar, och när jag sneglar åt sidan upptäcker jag ännu ett…
Och så där håller det på. Hyper-Börje vaknar till liv och lite lugn motion blir plötsligt till en svettig eftermiddag på knä, och när kvällen kommer känner jag mig ännu sjukare och baksmällan av trädgårdsjobbet kommer i form av en lång natt med hostattacker.
Nej, tack! Jag håller mig inomhus idag. Slappar. Slöar. Pillar lite med hemsidor och slösurfar, tittar på fåniga klipp från YouTube och läser senaste skvallret i Aftonhoran.
Det blir så bra så.
