Tillfälligt avbrott
Under sommaren kommer bloggandet att ske i en annan blogg. Jag har haft såväl skrivarsvackor som läsarsvackor under en längre tid, mycket beroende på min stundande np-utredning i Värnamo.
Någon gång i juni påbörjas utredningen som ska utröna huruvida jag har ADHD med drag av Aspergers syndrom – eller tvärtom – och det ska bli… spännande. Kanske har jag bara en släng av influensa, vem vet?
Tills vidare nås jag på: [klicka på bilden]
Vänt-ilera
Fredag. Grå dag. Blöt dag. Jag sitter och stirrar på kalendern på väggen. Fredag. Dagarna flyter samman till en gråsvart sörja och rinner sakta av det glansiga pappret och ner på tapeten. Ner. Längs väggen. Över.
Golvet.
Blundar. Hårt. Tittar upp igen. Dagarna är där, tillbaka igen. Hela helgen sitter där med ett stort jävla hånleende klistrat över cellulosan.
Det är nog första gången på länge som jag ser fram mot att en helg ska passera förbi.
Eftermötetfunderingar
Jag har svårt att komma igång. Iväg. Ut. Bort. Jag har en startsträcka som inte är av denna värld, men i morse kom jag faktiskt iväg i skaplig tid.
Skaplig tid betyder att det är mer än 30 minuter till utsatt tid. Så, med cementfot på gaspedalen kom jag hyfsat snabbt till sjukhuset. Tänkte lite som så, att om jag smäller så är jag åtminstone på väg i rätt riktning.
Men trots att jag kom fram i tid orsakade parkeringseländet en försening på runt fem minuter. Eller tio. Jag hade ingen koll, var alldeles för uppstressad för att tänka på petitesser som tidspassning.
Så satt jag då där, öga mot öga med överläkaren och en ST-läkare. Just nu orkar jag inte gå in närmare på hur det hela förlöpte, men efteråt kände jag mig mest - tom. Och kanske lite dum.
Jag fattar ju också att bara ett enda möte inte ger några svar, men det kändes ändå som att… ja, jag ville veta, få en antydan, en reaktion, kanske en blick eller en nickning som sa, "du är inte bara dum i huvet, du HAR problem, du SKA få hjälp", eller någonting ditåt.
Men hela vägen hem grubblade jag över om jag kanske bara är slö. Dum. Korkad. Lat. Oduglig.
Du vet väl att det här inte är nånting som ger ett svar direkt, det krävs fler möten oss emellan, och… SEN… får vi se om det blir en utredning. Och du vet väl att det sen tar minst ett år innan du får ett ja eller ett nej, diagnos eller ej…
Jag nickade. Ja. Jag vet. Behövde ni påminna mig om hur usel sjukvården är? Som om jag inte redan kände till det?
Om en vecka ska jag dit. Igen. Och sen antagligen igen. Igen. Och sen…
[... to be continued...]
Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge…
Just nu pågår i USA AD/HD Awareness Week. Det vore någonting för Sverige att ta efter. Rejält med uppmärksamhet och en spark i arsel på politikerna, och med lite tur kanske sjukvården får resurser nog att utreda oss som går omkring och undrar… och undrar… och undrar…
… och undrar.
